DELA
© Nya Åland

Mikael sprider glädje – konstant och hela tiden

Mikael Ilmanen fyller 40
Namn: Mikael Juhani Ilmanen, född Möllgren.
Född:
Den 8 oktober 1970 i Stockholm, kom till Åland som tvååring.
Bor: I Mariehamn.
Yrke: Sjukpensionär. Har arbetat till sjöss i ett tiotal år.
Familj: Singel. ”Ingen har velat hoppa på mig”, säger han glatt.
Födelsedagen: Ska åka till Sverige fram och tillbaka med några kompisar.
Hur kan du vara så glad?
Frågan dyker upp en kort stund efter mötet och återkommer gång på gång.
– Det undrar alla som kommer hit, säger Mikael Ilmanen. De frågar mig hur jag kan vara så glad, konstant och hela tiden.
”Konstant och hela tiden”, säger han ofta. Liksom ”konstigt men sant”.

Fantomendräkt
Livet har inte varit lätt. Inte så här långt.
Mikael sitter i sin Fantomendräkt i sin soffa i Mariehamn. Tv:n står på 24 timmar om dygnet. I samma soffa sover han också.
För drygt fem år sedan drabbades han av MS, multipel skleros. Han kan inte gå på egna ben längre, han kan inte äta, han skakar för mycket för att hantera datorn.
På morgonen kommer en assistent och sätter på honom Fantomendräkten. Den ska stödja honom och bidra till att skakningarna blir mindre besvärande.

Tre assistenter
Tre assistenter hjälper honom, morgon, middag kväll.
– Tre kvinnor passar upp mig. Konstigt men sant.
Att mycket är ”konstigt med sant” konstaterar han alltså igen
Mikael Ilmanen föddes i Stockholm och kom till Åland som tvååring. Sitt nya efternamn fick han som baby när föräldrarna gifte sig. Hans mamma, Barbro Möllberg, fick småningom också MS och är numera även hon rullstolsburen.
Han gick i Västernäs skola några år och sedan flyttade familjen till Sund Kulla och grundskolan avslutades i Godby.

For till sjöss
Mikael prövade på att vara ute och fiska och dessutom att arbeta vid pappas, Juhani Ilmanens, fiskbutik, Fiskekojan i Korrvik. Han for också till sjöss en tid innan han gick Ålands sjömansskola.
Han arbetade på United Shipping och Godby Shipping och en kort tid på Birka Princess.
En motorcykelolycka som gav ordentliga skador hann han genomgå som 16-åring. Men den gav inga bestående men.

Komma ut
För drygt fem år sedan började han märka symptomen av sin sjukdom.
– Det började med att jag började halta på höger fot.
Sedan ett år tillbaka är han rullstolsburen.
– Det är roligt när assistenterna tar ut mig ibland, så jag kommer lite ikring, skrattar han. Visst är det konstigt, men sant.
Han har en slags elmoppe också som ger en viss rörelsefrihet utomhus. Men just nu är den på reparation.
Tv:n är dygnet-runt-nöjet.
– Ja, jag sitter här och ugglar, det gör jag. Egentligen är tv:n inte mycket till nöje, konstaterar han. Men jag har kompisar som tar ut mig också i sina bilar. Jag sitter inte bara här.

Visar glädje
Mikael berättar att för någon vecka sedan plockade han och en assistent svamp i ett skogsområde i närheten.
Tycker du andra klagar mycket?
– Det kan man lugnt säga. Många trodde väl att jag skulle bli tvär och sur och inåtvänd när jag fick min sjudom. Men jag vill visa glädje utåt. Som de säger. Konstant och hela tiden.
Vad gör du av bekymren då?
– Bekymmer? Vad är det för något? Jag tänker inte på bekymmer. Jag är väl helt enkelt en sådan som inte har bekymmer.
Vad får du din glädje ifrån då?
– Det kom hit en från Jehovas Vittne och jag sa att jag gärna ville lära mig mer om tron. Jag besöker deras möten också. Dem tycker jag om.
Du tänker positivt du.
– Jo. Det kan man lugnt säga.
Vad tror du om framtiden?
– Jag hoppas bli gående igen. Jag har hoppet framåt. Konstigt med sant…

Text och foto:


Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax