Mexsim kan se ljuset i tillvaron
Namn: Mexsim Helena Lindblom, född Olsson.
Född: Den 1 september 1942 i Hammarland Näfsby, på Östergårds.
Bor: På barndomshemmet.
Yrkesliv: Lokalvårdare och industriarbetare, numera pensionär.
Familj: Make Georg Lindblom, som vårdas på Hammargården, sönerna Kenneth, född 1970, och Anders, född 1974, båda boende i Hammarland Kattby.
Födelsedagen: Firas med öppet hus i hemmet med kaffebjudning, lördagen den 1 september från klockan 16.00.
Det är inte lite motgångar som Mexsim Lindblom har fått möta under sin 70-åriga livsvandring. Det började tufft och det har fortsatt att vara kantat av svårigheter. Speciellt tre händelser i hennes liv har varit tunga att handskas med; moderns tidiga död, en olycka på jobbet, och makens sjukdom.
– Jag undrar ibland varför det blev som det blev, säger hon med en suck. Men man får aldrig något svar på den frågan.
Sitt ovanliga namn har Mexsim fått av pappa som hört det i Amerika.
– Jag blev som flicka kallad både ”Mexan” och ”Medicin”, berättar hon med ett skratt.
Modern dör
Mexsim var enda barnet i en småbrukarfamilj på Östergård i Hammarland Näfsby. När hon var i tolvårsåldern insjuknade mamman och dog strax därpå.
– Det var hemskt att se henne på sjukhuset, minns Mexsim. Hon var helt förändrad och jag blev rejält skrämd.
Sedan följde en tid då hon som flicka fick hjälpa till i ladugården varje morgon innan hon gick till skolan.
– Jodå, det var att gå till lagårn och mjölka före skolan.
Småningom gick hon ut klass åtta, gick ett år på Ålands Folkhögskola och drog småningom vidare till Sverige.
Det blev runt fem år på chokladfabriken.
– Man äter så man får ont i magen en vecka, sedan vill man inte se åt choklad mer.
Armen kläms sönder
En nyårsafton på dans på Solbacka i Saltvik mötte hon en ung man vid namn Georg Lindblom.
– Det var kallt den kvällen, minns jag, det var också kallt lillajul 1966 då vi gifta oss.
Mexsim började arbeta vid Bilon i Hammarland Torp, en fabrik som tillverkade disktrasor och engångslakan och som blivit ökänd för sina många arbetsolyckor.
– Folk brukar fråga om det syns att jag jobbat där, jo tack, det syns.
Hon visar sin högerarm, som en gång blev söndermosad i en valsmaskin ändå upp till armbågen. Den är full av läkta stygn och ihopfogade hudbitar.
– Olyckan inträffade den 9 februari 1969 och en av läkarna sa att amputation var enda möjligheten. Som tur var fanns det en annan läkare som ville försöka återställa armen.
Det blev omfattande operationer där skinn togs från både låret och baken. Framåt hösten var hon så gott som frisk, men måste lära om allt arbete som hon brukade göra med handen. Bara att lära sig skriva igen var svårt.
I dag kan hon använda handen som hon vill.
– Men en sak har jag förstått, nästan viskar hon. Man måste inte hålla på med att handarbeta, hela tiden.
Maken insjuknar
I början av 1970-talet var Mexsim mammaledig med de båda pojkarna. Hon tog sedan städjobb på Vikinglinjens Mariella och hamnade sedan att städa på Ålands centralsjukhus, ett arbete hon fortsatte med under 27 år, ända fram till pensioneringen för fem år sedan.
Ungefär i samma veva som hon slutade sitt förvärvsarbete blev mannen svårt sjuk. Han är i dag rullstolsbunden och har svårt att meddela sig med omvärlden.
– Han kan bara prata helt lite, men vi brukar ta med honom ut på olika evenemang, då piggnar han i. Pojkarna och jag hjälper också honom träna på en motionscykel. Han kan trampa på riktigt duktigt på den.
Besöken hos mannen på Hammargården är täta. Däremellan pysslar Mexsim om sitt hus och sin trädgård, hon lyssnar på Ålands radio,”Ring så spelar vi” och ”Melodikrysset” och ser på allsång på tv.
– Så tycker jag om att dansa. Rullstolsdans går också bra.
Säger Mexsim med övertygelse.
