Maritha reste 700 gånger över Ålands hav
Maritha fyller 70
Namn: Gunborg Maritha Karlsson, född Sundman.
Född: Den 1 februari 1942 i Sund Finby.
Bor: I Sund Finby och emellanåt i Föglö Kallsö.
Yrke: Pensionerad jordbrukare och postgirofröken.
Familj: Särbo/sambo med Thure Malmlund, sonen Stefan med hustru Annelise.
Födelsedagen: Firas med vänner i Spanien, utanför Malaga.
Ska du ta färjan hem?
Maritha Karlsson har sett fartyg komma och gå. Under 18 år i Sverige reste hon hem till Åland så gott som varje helg. Ett snabbt överslag visar att hon korsat Åland hav mer än 700 gånger.
– Varenda fredag kväll hängde det på minuterna. Det var bråttom till färjan. Men det var roligt också, vi blev ju ett gäng, vi som alltid reste hem.
Som enda barn kände Maritha att hon behövdes hemma.
– När jag kommit hem hjälpte jag till med korna, lagade mat, rullade upp håret på mamma – på måndagen var jag mer trött än när veckoslutet började.
Att gå ut och roa sig i storstaden var det inte just tal om.
– Vi ålänningar tog det som självklart att man skulle hem. I början längtade man också. Sedan blev det en vana.
Tuff början
Maritha Karlsson är som en 70-årig tjej. Hon utstrålar ljus, hon är så naturlig, så saklig.
Maritha tar det som den naturligaste sak i världen att berätta om sitt liv. Det började rätt tufft, som i en uppförsbacke.
– Nu har allt lugnat ner sig, konstaterar hon.
Hon var enda barnet till jordbrukarparet på Postens i Sund Finby. Föräldrarna blev tidigt sjukliga och lillflickan fick ställa upp så mycket hon bara kunde.
– Jag började arbeta tidigt, som 10-åring satt jag på hästräfsan och som 12-åring klarade jag av att för allra första gången sköta om arbetet i ladugården helt på egen hand. Då var jag lite mallig.
Det var rätt knaggligt med pengar också.
– Jag brukar säga att inte mår man illa av att lära sig jobba.
Satt på Postgirot
Som många andra åländska unga kvinnor bar det av till Sverige för Maritha och ett arbete vid Postgirot i Stockholms centrum.
I ett fem våningar stort hus satt kvinnorna och räknade summor upp och ner veckorna i ända. Det gick på ackord. Alla siffror skulle stämma.
I tio år bodde hon i Nacka, sedan åtta år i Åkersberga. Då arbetade hon i butik och reste hem till Åland ”bara” varannan helg.
– Som tur var blev jag just aldrig sjösjuk trots att det kunde blåsa orkan. På den tiden gick färjorna alltid. En gång, 1966, blev vi fast i isen på Åland hav, då kom jag hem måndag kväll i stället för på söndagskvällen.
Flyttade hem
År 1970 föddes sonen Stefan.
– Han var bara 19 dagar när han var med över till Åland för första gången.
När sonen kom upp i tonåren började familjen fundera på hans militärtjänst.
– Jag ville att han skulle slippa fara till fastlandet, så vi flyttade hem till Åland och föräldrahemmet i Sund i mitten av 1980-talet.
Så var det dags för en svår upplevelse.
En dag år 2000 vaknade hon och upptäckte att mannen låg livlös i sängen bredvid henne.
– Han var bara 61 år så jag var alldeles oförberedd på att något sådant skulle hända.
Dans och pitch
Själv blev hon sjukpensionär, korna såldes.
– Jag saknar ännu i dag kontakten med dem. Men inte tjurarna, de var så orediga.
Via bekantas bekanta fick Maritha småningom kontakt med Thure Malmlund i Föglö. De blev ett par i mogen ålder.
De far numera ofta på dans med Dansens vänner och vill vara med när Norra Ålands pensionärsförening ställer till dans. En gång i veckan tränar de också Föglös speciella kortspel pitch.
– Hur orkar ni med allt undrar folk, men visst orkar vi.
Onekligen verkar livet ha blivit bättre och bättre undan för undan för Maritha.
