DELA
© Nya Åland

”Man ska någorlunda följa med världen”

Fakta/ Katarina Mattsson, 99 år
Namn: Katarina ”Kajsa, Karin” Mattsson, född Karlsson.
Född: den 30 oktober 1910 i Saltvik Germundö.
Bor: i Hammargården, Hammarland Kattby.
Familj: änka sedan tjugo år tillbaka efter Uno Mattsson, åtta barn, 26 barnbarn och 52 barnbarnsbarn.
Födelsedagen: jubilaren undanber sig uppvaktning, men den som så önskar får gärna skicka ett gratulationskort.
Att sammanfatta 99 års levnad görs inte i brådrasket.
– Nu har du använt mycket papper, säger Katarina Mattsson, när vi bestämmer oss för att avsluta intervjun.
Katarina föddes 1910 på Germundö gård i Saltvik där hennes far var arrendator. Men strax därefter flyttade familjen till Lemland. När Katarina var sju år dog fadern i cancer och tre år senare flyttade hon, hennes bror och mor tillbaka till Saltvik för att bo hos morfadern, som behövde hjälp.
– Han hade bara en liten gård och en parcell.

Blev mejerska
Därifrån flyttade Katarina sedan ut i världen, som hon uttrycker det. Hon började som biträde på Geta mejeri och fastnade sedan i mejeribranschen. Från hösten 1930 till våren 1931 utbildade hon sig till mejerska på Svenska teoretiska mejeriskolan i Gamla Karleby.
Varför valde du mejeribranschen?
– Jag började jobba på mejeri. Det var inget skilt som drev mig.
Efter avslutad utbildning arbetade Katarina några år på mejeri i Lemland. Men sedan gifte hon sig med Uno Mattsson och flyttade till Hammarland.
Hur träffades ni?
– Vi träffades på Frideborg i Jomala först. Sedan praktiserade jag i Hammarland. När jag kom till Lemland efter skolan blev det igen.
Kontakten under Katarinas månader i skolan hölls brevledes.
Den nybildade familjen Mattsson flyttade till Hammarland Postad.
– Vi hade en liten gård med två kor.

Tio barn, mycket arbete
Uno körde lastbil och Katarina vikarierade på mejeriet för att försörja familjen. Under 18 år föddes 10 barn till familjen, ett i gången.
Du kan inte ha hunnit med så mycket annat än att sköta barn?
– Det var nog så en tid.
Men inte hela tiden. Katarina hann vara ordförande i Marthaföreningen och sekreterare i 15 år för samma förening, sitta sju år i kommunfullmäktige, vara ledamot i skolnämnden, arbeta som vaktmästare på ungdomslokalen Hammarbo, hoppa in på något mejeri ibland, och kokat på Ålandsbanken och skolan
– Och så gick jag och hjälpte folk på deras gårdar när jag hade tid. Det var fullt upp.
För sitt engagemang och arbete har hon belönats med Marthamärket i guld och Finlands Vita Kors.
När barnen blev stora var de till hjälp. Efter skriftskolan började de tjäna egna pengar.
– Barnen var hemma så länge tills de blev konfirmerade. Före det gick de i landen, de tyckte de om. De fick betalt för att rensa.
Blev det lugnare när du pensionerades?
– Jag vet inte, jag har arbetat hela tiden. Jag fick pension vid 65, men inte har jag varit i stillhet för det. Det är nu som jag får lov att vara i stillhet för jag har så dåligt att gå, säger Katarina och klappar sig lite på benen.
De fyra senaste åren har hon varit på Hammargården. Fram till 95-års ålder skötte hon sig själv och bodde i lägenhet.

Handarbete och resor
Om man ska tala om fritidsintressen för en tiobarnsmamma kan väl handarbete vara ett. Katarina var med i syföreningen för både brandkåren och församlingen.
– Jag har virkat och stickat mycket, det måste vara så på den tiden.
Även resor blev ett intresse på äldre dagar. Under bussresor både till fastlandet och till Sverige passade Katarina på att se sig om i sin närhet.
– Jag åkte alla höstar en tur och det tyckte jag om. Jag fick se bra mycket. Men jag kan inte minnas allt, det kan inte rymmas in hur mycket som helst.
Du åkte inte till Amerika som ung som många gjorde?
– Nej, det har jag kvar. Jag tänkte förr att när jag blev pensionär skulle jag åka som turist. Men det vart aldrig heller.

El och världskrig
Mycket hinner man uppleva under nästan ett sekel, bland annat elektricitetens segertåg.
– Vi hade inte råd att ta det med detsamma, men sedan hade vi både elektricitet och rinnande vatten.
– Och alla krig. Det var två världskrig. Men inte hade vi någon nöd. Jag var i Lemland vid det första och i Postad den andra gången. Då var Uno inkallad. Han var i Hammarland och körde åt militären. Det var lite knepigt med alla kort och saker, men vi kände oss aldrig hotade. Nog var det väl flyglarm ibland, men inget hände där vid oss.
Katarina har hunnit flytta mycket under sitt liv. En flytt förorsakades av att huset i Postad brann upp på 1950-talet.
– Vi hade bara nio barn då. Men ingen blev skadad. Många av barnen var i skolan och vi var hemma. Dom sade att det var hål i skorstenspipan.
Ett nytt hus byggdes upp i Postad. Under byggnadstiden bodde man i Näfsby.
– Jag har flyttat rysligt mycket. Jag har inte räknat över hur många gånger.

Frisk hela livet
Har du några råd åt oss som är yngre hur man ska leva ett långt liv?
– Jag vet inte. Jag har varit ganska frisk hela livet, men nu börjar det komma lite krämpor.
Katarina har arbetat hårt, fött och skött tio barn. Inte har det varit mycket vila, så åldern och klarheten måste sitta i generna. Katarinas mormor blev 80 år och morfar nästan 90.
Men till slut ger hon ändå några råd för ett långt liv.
– Man ska inte röka och inte dricka för det har jag inte gjort. Man ska någorlunda följa med världen. Jag ser igenom alla tidningar, men jag har kastat ut tv:n. Jag såg inte riktigt bra och hörde inte heller.
När du ser på nyheter, vad är det som ändrats mest under ditt liv?
– Våldet. Det är lite mycket av det och så meningslöst. De säger att barnen inte har något att göra.
Fram till den 95:e födelsedagen firade Katarina med sina efterkommande, men de senaste åren har hon trappat ner. I år blir det att fira med barnen och bjuda på kaffe på Hammargården. Men hon tar gärna emot gratulationskort.
– Det är alltid trevligt att få.

NINA SMEDS
nina.smeds@nyan.ax