DELA
© Nya Åland

Lagman Kristina viger och skiljer

Namn: Kristina Maria Fagerlund.
Född: Den 23 mars 1961 i Sund Kastelholm.
Bor: I Mariehamn.
Yrke: Lagman.
Familj: Make Bernt-Johan Jansson, barnen Maria, född 1992, och Marcus, född 1996.
Födelsedagen: Firar med öppet hus med sallad och tårta onsdagen den 23 mars på Bagarstugan mellan klockan 15.00 och 18.00.
Sakligt och vänligt svarar Kristina Fagerlund, snart 50, på Nyans frågor. Sedan tystnar hon. Spinner inte vidare. Det är antagligen en vana hon fått från arbetet. Ett svar ska vara ett svar. Sedan är det dags för nästa fråga.
Så vi börjar med några frågor:
Är alla jurister konservativa?
– Nej, naturligtvis inte. Det finns olika åsiktsriktningar och intressen bland oss också. Men, vi kan upplevas som värdekonservativa.
Men jurister har en viss stil?
– Jo, det är ingen lekstuga här i rätten. Det ska vara strikt här.
Finns det en klädkod?
– Den som sitter i rätten förväntas nog bära kavaj, kvinna som man.
Men varför, egentligen?
– Vi ska upprätthålla en viss stil, jo. Vara prydliga. Det ska synas att vi är i tjänst. T-tröja och jeans kan jag dra på när jag kommit hem och slappnar av.

Lagman
Kristina är lagman. Det innebär att hon är administrativ chef för tingsrätten. Ungefär en tredjedel av sin arbetstid ägnar hon åt frågor kring ekonomin och de 13 anställda. Hon sitter också domare, i både brottmål och civilmål. När det handlar om familjerätt är det nästan alltid hon som dömer.
Ofta handlar det om vårdnadstvister.
– Vi ger ett beslut i frågorna. Det är inte samma sak som att vi löser problemen. Mer och mer blir det vanligt med delad vårdnad och det har visat sig att det kan fungera riktigt bra för barnen. Varannan-söndags-pappor finns just inte mer. Men när föräldrarna kommer hit är konflikten mellan makarna redan rejält inflammerad, det ska man komma ihåg. Och även om vi avgör ärendet kanske det inte fungerar i praktiken.
Barnen kan höras när de fyllt 12 år, är det inte så?
– Jo, men det förekommer inte ofta att de hörs personligen i rätten utan de sociala myndigheterna hör dem. Och att höra barnen är inte samma sak som att de ska bestämma. Det ansvaret ska man inte lägga på barn. De är otroligt solidariska och vill ofta bo hos båda och säger gärna det till dem också.

Barnens bästa
Ibland blir hon att fundera på fallen efteråt. Hur har den familjen det nu? Hur går det för barnet? Ledstjärnan i hela arbetet är barnets bästa. Men det går inte att fastna i enstaka mål, det är som hon säger, det kommer alltid nya fall.
Skiljer folk sig för tidigt?
– Jag tror inte på att hålla ihop för barnens skull, men kanske man i större utsträckning kunde försöka gå på medling före skilsmässan. Kanske kunde man anstränga sig mer att hitta det som höll samman paret.
Du bestämmer över liv.
– Ja, faktiskt det är så. Man behöver påminna sig om att det som är vardag för oss som arbetar här, är frågor av yttersta vikt för dem som berörs.

Ord mot ord
Kristina betonar att inget avgörande sker med personliga känslor. Så långt det är möjligt ska sådana undvikas.
– När en klient uttryckt att ”hon tycker inte om mig” blev jag illa till mods. Vi ska avgöra utifrån lagen och skriva motiveringar, allt utan egna känslor.
Våldtäktsmålen är verkligt svåra, ofta står ord mot ord. Att lagen nu skärps så att också utnyttjande av någons försvarslöshet blir brottsligt tycker hon är bra. Det motsvarar den allmänna rättsuppfattningen.
– Mycket av allt det vi ser här i rätten bottnar i personernas sociala arv. Många återkommer gång på gång. Jag önskar man kunde jobba mer i förebyggande syfte, ge barn och unga vettiga fritidssysselsättningar. Men å andra sidan blir man extra glad när man någon gång ser en kille som klarat sig i livet och går på stan med fru och barnvagn.
Det talas mycket om knarket och vi har alkoholen därtill – vilken drog ställer till mest?
– Svårt att säga. Men – tar man bort alkoholen skulle vi ha mycket mindre att göra här i rätten. Den saken är klar.

Kan viga
Kristina växte upp som den tredje av fyra systrar i en lärarfamilj i Sund. Hon gick i skola i Tosarby, Finby och Godby och sedan i Ålands lyceum och ett år på Folkhögskola i Hangö.
– Pappa var från Asterholma så där tillbringade jag somrarna. Det var ett levande skärgårdsparadis med kor, hästar och skötbåtar.
Hon studerade juridik i Helsingfors från 1981 och blev färdig jur kand 1987. Hon var aktiv inom nationslivet trivdes med det sociala utbytet med andra unga.
Första arbetet var som utredningssekreterare vid landskapsstyrelsens kansliavdelning, hon arbetade som rättshjälpsbiträde och på privat advokatbyrå, blev färdig advokat 1993 och kom till Ålands tingsrätt 1995.
Vad kanske inte alla vet är att hon har rätt att viga samman folk, några vigslar för bekanta har det blivit genom åren.
– Jag tycker om mitt arbete, det är omväxlande och utmanande. Bäst gillar jag människokontakten. Det är intressant att få lyssna till folks berättelser och fascinerande hur otroligt olika två personer kan uppfatta samma skeende.

Juridik i allt
Juridik och verklighet kan vara två helt skilda saker, eller hur?
– Jag skulle snarare säga att det finns juridik i allt du gör. När du körde hit följde du trafikreglerna, i ditt arbete har du anställningsskydd och själv skyldigheter gentemot arbetsgivaren, och så vidare. Vi behöver alla dessa regler för att samhället ska fungera.
Slutligen, vad gör du på fritiden?
– Jag promenerar gärna med stavar, skidar och tränar boxercise. Jag läser gärna, ofta deckare, och jo, där märker jag ofta att rättegångarna är uppåt väggarna tokigt skildrade.
Säger en som vet hur det går till. Sakligt och vänligt.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax