Kumlingekaj är och förblir skärgårdsbo
Kaj Törnroos fyller 50
Namn: Kaj Anders Tryggve Törnroos.
Född: Den 10 februari 1961 i Finström Bjärström.
Bor: I Kumlinge by.
Yrke: Bildningschef på Kumlinge kommun.
Familj: Fru Mia Hanström, döttrarna Emelie född 1990 och tvillingflickorna Yrla och Sissel, födda -92.
Födelsedagen: Den som vill får komma på kaffe med tilltugg hemma på Gästgivars på torsdagskvällen eller under fredagen. Troligen blir det någon mer fest under sommaren.
Kaj Törnroos tittar in till Nyan efter en dags kurs i Mariehamn. Han är en cool kille, lugn, försynt, naturligt lågmäld. Han verkar inte göra så mycket väsen av sig. Han tar saker som de är och kommer.
För tio år sedan var han inne i något som han kallar för en mindre 40-årskris. Han sökte något, såg sig om. Nu som 50-åring är han nöjd över att vara på hemmaplan och nöjd med tanken att få stanna där.
Hemmaplan är Kumlinge. Så har det varit i så gott som 45 år nu.
Men Kaj är född i Bjärström och tillbringade en del av barndomen på Kökar. Pappa var affärsföreståndare, Kaj var en av fyra syskon, äldst, det kan man nog gissa sig till och förstå varför han lyser upp vid tanken på trasiga karamellpåsar. Det är något han känner till. Han var fem år första gången han kom till Kumlinge.
Hemmavattnet
Kaj gick i Ålands lyceum.
– Jag hade verkligen inte skolans allra högsta betyg. Jag är intresserad av kunskap, det är jag visst, men det är inte samma sak som att tycka om att plugga. Till mina föräldrars stora förvåning gick jag faktiskt och blev student.
Han prövade sedan direkt på lärarjobb hemma på Kumlinge och han fortsatte studera till klasslärare i Vasa. År 1985 fick han en tjänst på Kökar och under några år arbetade han också i Hammarland Näfsby.
– Hammarland var väl bra, men det var ju inte hemmavattnen där precis. En gång skärgårdsbo, alltid skärgårdsbo.
På prov
Rikssvenskan Mia träffade han 1985 under evenemanget ”vinden drar”.
År 1990, i samband med Emelies födelse, dök tanken upp att prova Kumlinge på nytt.
– Så vi är fortfarande på prov på Kumlinge, kan man säga.
Tänd en eld
När vi kommer in på pedagogik blir han ivrig:
– Min devis är ”det är bättre att tända en eld än att fylla en hink”. Det tror jag på. Det går inte att bara ösa i vetande i någon.
Vad gör du med busarna då?
– Dem pratar jag lite extra med.
Man förstår att skolan med sina 27 elever är ett högst familjärt ställe. Kaj känner föräldrarna och mor-och farföräldrarna till eleverna. Kaj är en i gänget.
– När de flyttar bort har en del valt att ta kontakt via facebook. Det ser jag som ett bra betyg.
Unga borta
Samtliga Kumlingeunga flyttar till andra platser, det finns just ingen på plats mellan 16 och 24 år.
– Det är bara att hoppas på att några hittar hem igen småningom. Jag ser med fasa ett framtidsscenario där Kumlinge blir ett spöksamhälle med enbart en rad tomma hus.
Skolan borde ha fler elever och kommunen borde ha fler invånare. 380 själar är man nu, med en ålderspyramid som är tung upptill, det vill säga de gamla är många.
Folk vet
Den närgånga sociala kontrollen som finns i småsamhällen verkar inte det minsta störa honom.
– Folk vet mer om mig än vad jag vet om mig själv ibland.
Visst känner man igen folk på bilarna?
– Jo, så är det. Det är besvärligt när någon bytt bil och får man motorstopp nånstans undrar folk genast vad man har för sig.
Hur hälsar du?
(Skratt.)
– Med hela handen upp mot rutan. På sjön ska man ju alltid hälsa. Och på Kumlinge har vi den kulturen på land också. Det är trevligt och välkomnande.
Bildar folk
I fyra perioder, 16 år, satt Kaj i fullmäktige. Nu har han paus. Han ser det inte som idealiskt att vara ledande tjänsteman och politiker samtidigt.
Vad gör en bildningschef?
– Tja, bildar folk, småflinar han. Alltså jag är skolföreståndare, skoldirektör, administrativ chef för kulturnämden, biblioteket och ungdoms- och fritidsverksamheten. Jag har haft denna tjänst sedan 1,5 år tillbaka.
Undervisar du numera?
– Jag har en timme fysik/kemi i fem-sexan i veckan. Det är alldeles för lite, egentligen. Men jag träffar ju eleverna i många andra sammanhang.
Människomänniska
Men någon ”pappersmänniska” är han inte. Snarare ”människomänniska”.
Familjens tre döttrar bor samtliga numera periodvis i Stockholm för studier. Kaj hälsar på ibland.
Hur är det att vara ensam karl i familjen?
– Jag är van att vara ”tuppen”, både hemma och på jobbet. Typiskt nog är skolan en kvinnodominerad arbetsplats, med en man och mellan sex till åtta kvinnor.
Hur kan det bli så då, nästan alltid, att mannen blir ledaren?
– Kvinnorna är smartare, ler han. Men visst, det finns traditionella maktstrukturer som påverkar oss också.
Så. Livet går sin gilla gång på Kumlinge. Det gillar Kaj. På gården finns en åsna, en mula, en ponny och en häst att ta hand om, samt hundarna Nalle och Krut, en katt och några höns. Till det hör lite fritidsjordbruk för att hålla djuren med foder och att vara på sjön eller i skogen när tiden så medger.
– Jag vill ingen annanstans, inte just nu i alla fall .
