DELA
© Nya Åland

Karl-Gunnar har besökt alla hem på Åland

Karl-Gunnar fyller 70
Namn: Karl-Gunnar Ahlman
.
Född: Den 25 september 1942 i Mariehamn.
Bor: På Solvändan i Mariehamn.
Yrkesliv: Pensionerad elmontör.
Familj: Hustru Britt-Marie född Forsman, barnen Karl-Erik och Ann-Louise med familjer, barnbarnen Erika, Linus, Kenny och Hanna.
Födelsedagen: Firas på Malta. Makarna Ahlman firar samtidigt guldbröllop. De har som projekt att besöka samtliga öar i Medelhavet. Så här långt har de varit på Mallorca, Cypern, Korfu, Sardinien och Sicilien. Födelsedagen och guldbröllopet har dessutom redan firats på hemmaplan med familjen med besök på Badhusberget, där Ahlmans som aktiva brandkårister är något av allt-i-allo, samt rundtur i nya Sjöfartsmuseet och middag på restaurang Nautical.
I 40 år arbetade Karl-Gunnar Ahlman på Ålands elandelslag med att läsa av elmätare.
För sju år sedan gick han i pension. Fram tills dess gjorde han inget annat än for runt och knackade på. Ibland var ingen hemma. Då fick han veta var nycklar fanns.
– I skärgården var det fint, tycker han. Där var alla dörrar öppna, bara att gå in.
Men en gång i Föglö gick det på tok. Det bodde en gammal gumma i ett torp och han hade under lång tid glömt att betala sina elräkningar.
– Jag kör dig till banken i Degerby, erbjöd jag mig, berättar Karl-Gunnar. Hon satte på sig ytterkläderna och jag gick ut. Då låser hon om sig! Och skrattar där inifrån åt mig.
Då förklarare Karl-Gunnar att det inte lönade sig att försöka komma undan betalningen.
– Nu blir du nog i mörkret, sa jag och klättrade upp i elstolpen bredvid huset. Men tror du inte gumman gick efter en såg och började såga. Jag ringde polisen: ”Jag sitter lite taskigt till nu”, sa jag. Polisen trodde inte på mig, att jag satt i en elstolpe med en gumma som höll på att såga av stolpen under mig. Polisen uppmanade mig att komma in med en anmälan…
Så klart betalade hon till slut. Han skrattar.
– Blir jag sur då blir jag riktigt sur, men det är långt mellan gångerna.

Telefonsamling
Vi träffas på Ahlmans fina stuga, Mariefred, i Lemland Bäckäng. Här donar han med gräs och stubbar och allt vanligt som hör stugliv till.
På tomten står ett garaget som är nästan lika stort som stugan. Och här inne finns något ovanligt. Det är telefoner och telefonväxlar och mobiler och mobiler och mobiler – en del stora som hus – och trycktelefoner och snurrdito och leksakstelefoner och röda telefoner och svarta.
Karl-Gunnar har tappat räkningen.
– Men fick jag en yta om 300 kvadratmeter gånger två då skulle jag kunna visa upp dem snyggt och överskådligt.
Han vill inte säga att han sparar på dem. Att spara betyder att man kan visa upp något också.
– Jag tar dem tillvara på dem. Jag kan inte kasta nåt, nämligen.
Bland klenoderna märks den ryska sjöflygdepåns växel från Föglö Granboda, en jubileumstelefon från LM Eriksson, som faktiskt saknar lur, och en ”Gorbatjov” – en sådan mobil president Gorbatjov ringde hem till Moskva med när han en gång var på besök i Finland.

Guldbröllop
Nu är det mycket festligheter på gång i familjen. Karl-Gunnar firar 70 år och dagen efter är det guldbröllopsdag och dessutom frun Britt-Maries, ”Brittas”, födelsedag.
– Jo, vi gifte oss på hennes födelsedag. Hon fyllde 17 år då och i och med det behövde vi inte något specialtillstånd längre. Om hon väntade barn? Nej, vår son, Karl-Erik, var redan född. Han föddes den 4 september, så han fyllde 50 nyligen.
Paret var ungt och ”prat” förekom.
– Det fanns nog de som hade åsikter om vår moral på den tiden. Sånt där har ändrat mycket nu.
Karl-Gunnar mötte sin Britta på Kafé Gillet, i huset där Umbra finns i dag.
– Sen bar det av till bio Savoy och sen har det bara fortsatt, skrattar han.
Hur hänger man ihop i över 50 år?
– Man ska inte lägga sig för natten som ovänner. Nej, det ska vara lite puss och kram först och man ska säga ärligt allt som behöver sägas. Bekymren ska vara utpratade. Då sover man så mycket bättre sen.
Men nu skiljer sig många par.
– Jo, det är kanske lite för lätt allting numera. Om man, som vi, måste kämpa för att få allt att fungera ekonomiskt då växer man ihop. Oftast nog handlar stridigheterna just om pengar.

Fart på
Karl-Gunnars pappa dog tidigt och mamman blev ensam med fyra barn. Hon städade och arbetade som kallskänka. Senare gifte hon om sig.
Karl-Gunnar gick i skola i gamla Rådhuset, på Uncan och ett par år i helt nybyggda Övernäs skola.
– Efter åtta år i skolan så gick jag till sjöss samma dag som skolavslutningen var. Jag fick mitt avgångsbetyg en timme tidigare för att jag skulle hinna ombord. Sådan är jag; det ska vara fart på hela tiden.
Han arbetade på Lundqvistrederiernas m/s Margareta och senare på s/s Advance, s/s Ekholm, som otroligt nog fraktade gräs från Marocko till Skottland som skulle bli papper till pundsedlar, och slutligen på m/t Ragny.
1963, efter fem år till sjöss, gick han i land. Ett par år prövade han på arbete på Plasto, men kom efter det till Ålands elandelslag.

Klapp på kind
Efter en stroke som drabbade honom på jobbresa på Sottunga var han förlamad på ena sidan en tid, men bara en månad efteråt var han återställd.
– De var så duktiga på sjukhuset och tog så otroligt fint hand om mig.
Det är dags att gå ut i trädgården och dona vidare. En klapp på kinden ger han till avsked.
Ojoj, vad säger Britta nu då?
– Hon vet om det. Jag brukar göra så.
Gjorde du så i alla hus förr i tiden?
– Ha ha, nej bara privat. Det beror på damens leende, skrattar han. Jag går på det.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax