DELA
© Nya Åland

”Jag har främlingslegion-disciplin”

Fakta/Katarina Gäddnäs fyller 40 år
Namn: Maria Katarina Gäddnäs.
Född: Den 28 augusti 1970 i Finström.
Bor: I Finström Tärnebolstad.
Yrke: Författare.
Familj: barnen Ida 17 år, Alva 15 år, Leo 11 år och Klara 7 år.
Intressen: Trädgård, fiolspel, älskar att sjunga och gillar allt som har med katter och Frankrike att göra. Katarina samlar också på champagnekorkar. Hon ska ha druckit av det själv. Korkarna samlas i en gammal damejeanne och de förses med datum och namn på sällskapet. ”Damenjeannen ska vara full när jag dör.”
Födelsedagen: Firas inte. Men födelsedagen råkar sammanfalla med Apatikerförbundets årshögtid som hålls i Katarinas trädgård. Alla är välkomna men Katarina bjuder inte på något annat än en plats att vara på. Man får ta med sig mat och dricka själv och helst varma kläder. Festen börjar kl 19.00.

Tre kattungar springer omkring i det stora köket i författaren Katarina Gäddnäs hem i Finström Tärnebolstad. Efter många år av kringflyttande har Katarina återvänt till barndomshemmet. Förutom katterna delar hon huset med sina fyra barn.
Det finns mycket att berätta från Katarinas 40-åriga liv. Men det ryms inte i en pratstund så vi får helt enkelt ge några fragmentariska bilder av det förflutna.
Tre saker som Katarina är särkilt nöjd över att hon gjort (förutom barnen, men det förstår ju alla att hon är nöjd att hon gjort sina barn).
n Jag var med och bidrog till att Mariehamn blev kvar i Agenda 21 i slutet av 90-talet då staden var på väg ur det. Då satt jag i stadsfullmäktige och fick till det genom lite parlamentariska diskussioner. Agenda 21 är jätteviktigt och gör ett bra jobb.
n Jag är ganska stolt över mina böcker. Helt nöjd blir man ju inte. Jag drömde redan i högstadiet att jag skulle bli författare och har jobbat målmedvetet. Jag har varit med tusen gånger i Arvid Mörne-tävlingen och aldrig fått ens ett hedersomnämnande. Jag har blivit refuserad många gånger men behovet av att uttrycka mig har varit så stort. Det låter klichéartat, men man ska vara envis och hålla fast vid sina drömmar.
n Det kändes också jättebra när jag tillsammans med Feministakademin fick träffa Högsta Domstolens president Pauline Koskelo och diskutera bland annat straffsatser för våldtäkter. Inget blev bestämt men det var bra att få gå till högsta instans i Finland och diskutera något som alltid varit viktigt för mig.

Njuter av vardag
Katarina kallar sig en livsnjutare.
– Jag har alltid haft vett att njuta av vardagen där vi lever största delen av våra liv. Det är inte sist och slutligen resorna jag minns.
Vardagen med barnen är viktig. De bor största delen av sin tid med Katarina efter den skilsmässa som hon just nu genomgår.
– Jag kan säga direkt att ska man jobba inom ett kreativt yrke ska man inte ha barn. Men jag vill inte vara utan dem. Många gånger har de räddat mig. Barn behöver struktur och rutiner och det kan de hjälpa sin mamma med.
Människor behöver Katarina också kring sig.
– Genom hela livet har jag mött och lärt känna fina människor som jag kunnat skratta med och prata om viktiga saker med. Till exempel Karin Sandholm. Vi var många som gick på Musikinstitutet som spenderade en håltimme vid Sandholms köksbord.
Du har studerat teologi, ska du bli präst någon gång?
– Jag vet inte. Kanske. Jag valde mellan Teaterhögskolan, psykologi och teologi. Det var enklast då att fara till Teologiska fakulteten vid Åbo akademi.
Det var en period när Katarina var väldigt troende, en sorts ungdomsrevolt kallar hon det.
– I dag tror jag på tron. Jag skulle gärna jobba som präst om jag skulle tro mer. När kyrkan fungerar optimalt kan den vara till hjälp. Men det behövs stora förändringar om den ska hålla kvar sina medlemmar.

Tung vinter
Vintern som gick har varit tung för Katarina, den svåraste i livet hittills. Skilsmässa och mycket arbete ledde till en totalkrasch.
– Det var inte bara känslomässigt. Det var många praktiska, ekonomiska, existentiella frågor och de påverkade inte bara mig utan även barnen och släkten. Allt drogs till sin spets. Nu känner jag att jag bet ihop och bet ihop och var så himla duktig. Men man orkar inte hur länge som helst.
Nu börjar Katarina känna sig bättre.
– Jag har behövt så här lång tid, åtta månader. Jag behövde landa och känna efter vad jag vill göra och hur allt ska fungera praktiskt.
Vad ska du göra nu?
– Det bästa jag vet är att skriva och det låter löjligt men jag kan verkligen inget annat. Nu står det och väger. Ska jag mot allt förnuft fortsätta frilansa eller söka journalistjobb igen? Eller ska jag satsa på att bli färdig präst? Det hägrar också lite att studera psykoterapi. Men det är inte lätt att börja med något helt nytt.

Ordning i huset

Katarina som livsnjutare lyser igenom. Barnen, de nya kattungarna, den lånade fiolen och en plastsnipa som hon planerar att rusta upp ger glädje. Och goda vänner.
– Det viktiga i livet är relationer. Jag har alltid drömt om att ha ett öppet hus där folk får komma och gå. Det har jag nu. Barnens vänner trivs här.
Det gör man i Katarinas hus. Man trivs. Huset är inrett med stil och känsla. Blommor, frukt, allt känns genuint.
– Jag är en estet ut i fingerspetsarna. Någon sade att ju råddigare man är på insidan desto mer ordning måste man ha på utsidan. Och jag har främlingslegion-disciplin. Men om man är många i en familj är det lättare om var sak har sin plats.
Och så kommer en liten kattunge släpande på en svart strumpa och lägger den under kökssoffan. En liten lurvig anarkist i Katarinas ordning.

Text och foto:
Nina Smeds
nina.smeds@nyan.ax