DELA

”Jag är en himla lycklig människa”

Namn: Ann Margareth Gottberg, född Sjöström.
Född: Den 16 januari 1952 i Hammarland Äppelö.
Bor: I Mariehamn.
Yrke: Byråsekreterare på stadsarkitektkansliet.
Familj: Make Leif, barnen Kristoffer, Karolina och Amanda, två barnbarn.
Födelsedagen: Firas med öppet hus och kaffekalas på restaurang Nautical lördagen den 14 januari mellan klockan 14.00 och 16.00.
Vi sitter på hennes vackert ljusa veranda bland blommor, julstjärnor och julgodis.
Ann Gottberg bor i Johannebo, på Verkstadsvägen, en återvändsgata mitt i smeten, men ändå lite vid sidan av. Hit har säkert inte så många mariehamnare hittat.
Huset är rosa och charmigt. Husets ägarinna är ljus, aktiv, lycklig och verbal med bestämda åsikter – en dröm för en reporter.
– Jag är en så himla lycklig människa, kläcker hon snart ur sig utan omsvep.
Man blir glad av hennes optimism. Man mår bra av alla blommorna. Godiset är gott.

Vecka-vecka
En av många anledningar till Anns lycka är hennes nya arbetstider sedan ett par år tillbaka. Hon jobbar vecka-vecka på stadsarkitektkansliet. Den tidigare halvtiden på stadens miljökansli sa hon upp sig ifrån.
– Jag grejar i trädgården, har tid för min gamla mor och för barnbarnen, jag tycker om att resa ner till vår nya lägenhet it Turkiet, inköpt i maj, och nej, man väljer själv sitt liv och då väljer jag att njuta av tillvaron och inte bara sitta och förvänta mig att allt roligt ska ske alldeles av sig självt.
En gång till sammanfattar hon sitt liv. Så här:
– Jo, jag är jättenöjd med livet, möjligen håller jag på att bli lite lat, men jag ska börja träna igen. Småningom.

Ta för sig
Ann Gottberg är damen som inte drar sig för att ägna sig åt traditionellt manliga områden. Hon har varit nöjd med att sitta i stadens tekniska nämnd och hon drar sig varken för att själv köra båten till stugan på Bergskär nordväst om Äppelö eller att köra husbilen med maken bredvid sig. Och faktiskt, hon kryddar sitt språk med ett och annat fult ord emellanåt. Men om feminism bryr hon sig föga.
– Jag bryr mig mer om vad folk har mellan öronen än mellan benen, slår hon fast.
För henne är det självklart att det ska vara lika lön för lika arbete och hon sörjer att antalet kvinnor i politiken snarare minskat än ökat de senaste åren.
– Kvinnor tar inte för sig. Det är synd. Jag hör kanske inte till de försiktigaste…
Ett av hennes motton lyder som följer:
– Oberoende av vad man gör så pratar folk skit – så man kan lika gärna göra vad man vill.

Husmodersskola
Ann har sina rötter i en skeppsbyggarfamilj. Det var faktiskt mormors farfar som byggde den första Albanus.
När hon var ett år flyttade familjen till Finström Bartsgårda. Hon är mellanbarn med två bröder.
Var du det snälla mellanbarnet, undrar vi.
– Knappast, skrattar hon.
Efter högstadiet gick hon ett år på Husmodersskolan i Saltvik och lärde sig stryka skjortor och att städa uppifrån.
– Mer sådan kunskap behövs i dag. Vi var 20 unga tjejer på internat, så det är klart vi hade en massa roligt för oss också.
Sedan var det dags för Ålands handelsläroverk.

Självständigt
Via en ung kärlek hamnade Ann Gottberg ett år i Kanada där hon jobbade som jungman och fiskade lax och såg sig omkring i det vackra landet. Dessutom bilade de ner genom hela USA:s västkust till Baja California och tältade där i ett par veckor.
– Sedan kom jag hem och ville göra Åland självständigt.
Hon har varit med i Ålands framtid sedan starten i slutet av 1990-talet och brinner för saken.
– Vi har möjligheten att låta Åland bli ett självständigt land. Alla skulle må bra av det.
Varför är det så vikigt?
– Jag gillar inte att ha en förmyndare. Att tillhöra Finland känns som ett tungt ok på axlarna.
Och vi skulle klara oss?
– Ja. Det finns uträkningar som visar att Åland skulle bära sig bra. Vi är inte anpassade till Finlands industriella samhälle, vi har ett mer flexibelt näringsliv här och ja, jag förstår inte varför inte fler politiker ser och tar tillvara på den här möjligheten.

Stärka identiteten
Ann Gottberg ser Finland som ett annat land, ett främmande land som Italien eller Grekland, som inte är hemma, men ändå nog intressant.
– Jag var i Åbo nyligen, det var trevligt, mycket trevligt, men det kändes främmande. För mig är det viktigare att alla som bor på Åland ska känna sig åländska. Vi ska stärka den åländska identiteten och alla ska få komma in i vårt samhälle och lära sig svenska. Åland är mitt hem, mitt land, vi har det bra här – men ok, det är lite synd – många gnäller i onödan.
När vi ska skiljas åt sammanfattar hon:
– Man lever bara en gång, livet går inte i repris, inte vad jag vet i alla fall.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax