DELA
© Nya Åland

I ateljén begrundar Barbro sina vägval

Fakta/ Barbro Eriksson fyller 60 år
Namn: Barbro Margareta Elisabeth Eriksson,
född Nordlund.
Född: Den 9 september 1950 i Mariehamn.
Bor: På Lemland Herrön.
Yrke: Bildkonstnär.
Familj: Maken Nils-Gustaf, barnen Julia, Marcus och Nils-Johan samt bonusbarnet Thereza. Ett barnbarn Elly, 1,5 år och bonusbarnbarnen Marc, Nick och Oddy.
Födelsedagen: Firas med öppet hus på Havsören på Herrrön lördagen den 11 september från klockan 16.00 och framåt.


Bland vit spets och färggranna garnnystan i sin ateljé trivs Barbro Eriksson som allra bäst, på Havsören, ytterst vid havet.
– Jag brukar säga att Havsören valde mig, säger hon.
När handen arbetar blir det tid för tankar. Nu inför 60-årsdagen reflekterar hon över sina vägval i livet.
– Hur hade allt blivit om jag valt annorlunda? Mina val ledde mig fram till detta, ett liv med god kvalité.
Barbro lyfter fram det kvinnliga textila arvet. Hon vill hitta nya lösningar för bildskapande, där hon kombinerar foto och textil.
Barbro är storasysterbussig, det utsökt vackra hemmet med sina genomtänka färgval gör ögat glatt och inspirerar sinnet. Hos henne är det lätt att trivas. Här berättar hon om sitt liv. Tillsammans sorterar vi fram elva vägval.


1: Gav upp skolan
– Mamma Maggie var en hårt arbetande nydanare som skapade ett helt nytt kvinnovaruhus i Mariehamn med butiken Nordlunds konfektion, som öppnade 1951, senare Hennes. Kläder och handarbeten salufördes och småningom blev butiken specialiserad på underkläder. Här rådde en högst kvinnlig stämning av sömnad med dofter från strykbrädet, tvål och parfym. Mamma var först med att våga visa upp kvinnors underkläder i dagsljuset – jag brukar säga att jag är uppvuxen i en bh-låda.
Barbros mormor hette Xenia och var en skärgårdskvinna och lotshustru och också sömmerska. Det var hon som lärde henne handarbeta. Det är till textilkonsten hon återvänt i dag.
Första vägskälet kom i Ålands lyceums klass 7, ett och ett halvt år före studentexamen:
– Jag kom hem på lunchen och sa att jag inte stod ut längre. Jag hade fått nog, skolan och jag passade inte ihop.
Det blev en tid med arbete på Svahnströms arkitektbyrå i stället.
– Det var rena paradiset!


2: Gick på Capellagården
Barbro sökte yrkesvägledning, men det slumpade sig inte bättre än att vägledaren missade avtalade tider med henne tre gånger om.
– Jag blev arg och begärde fram alla broschyrer om konstnärliga yrken. Det var så jag hittade till Capellagården på Öland, en skola som man kan säga räddade mitt liv.
Efter ett par år där arbetade hon en tid som vävinstruktör i Härjedalen och studerade sömnadskonstruktion i Stockholm.


3: Våga söka slöjden
Att hon vågade pröva lyckan och söka till Handarbetets Vänners utbildning till slöjd- och inredningskonsult i Stockholm blev ett stort steg. Ett nytt vägval. De tog in 16 elever vartannat år. Hon kom in!


4: Valde USA
Nu hade hon träffat en amerikansk fotograf och Vietnamvägrare vid namn Bob. Carterregimens seger i USA gjorde det möjligt för honom att återvända till hemlandet. Samtidigt hade hon fått ett fint erbjudande om arbete på belysningsföretaget Linlux.
– Jag valde mannen och flyttade med honom till USA på min 26:e födelsedag. Jag tyckte det var lågt i tak på Åland – numera har jag insett att det kan vara lågt i tak överallt.
Hon fick arbete på ett företag som sålde skandinavisk design.
Barbro fick en dotter och småningom började hon sy barnkläder hemma, som såldes i en barnklädesbutik.


5: Flyttade hem igen
Småningom kom hemlängtan.
– Jag tänkt på luften därhemma. Jag väntade mitt andra barn. Jag ville ge Åland en chans, familjen flyttade hit och jag övertog Hennes och drev butiken några år.


6: Det svåraste valet
Barbro drar en lång suck. Vi är framme vid det vägval som hittills är livets allra svåraste. Efter skilsmässan stannade Marcus, då två år, hos sin pappa i landet långt borta.
– Trots att man inte kommer överens som vuxna, måste man erkänna att en man kan vara en bra pappa, funderar hon. Vi kvinnor kan ha svårt att erkänna det.


7: Började med konst
Efter några år träffade hon barndomsvännen Nils-Gustaf igen och de blev ett par.
I mitten av 1980-talet sålde hon Hennes och började jobba heltid med konsten.


8: Köpte Havsören
Paret Eriksson packade sina väskor och så bar de av på en tvåårsperiod i Stockholm. Under den tiden köptes tomten Havsören på Herrön. Först byggdes en fritidsbostad, men sedan år 2000 bor makarna året om här, 30 km till Mariehamn.
– Jag far till stan så sällan som möjligt. Och när jag väl är där gör jag en runda enligt ett visst system för att komma hit ut tillbaka så snabbt som möjligt.


9: Lämnade grafiken
Ett vägval ägde rum för bara ett par år sedan. Barbro valde bort grafiken och valde textilt hantverk och foto.
Samma år blev hon inbjuden till konstbienalen i Florens tillsammans med 700 konstnärer från hela världen. Hon hade blivit upptäckt genom bloggen som bär mormoderns namn, Xenia, som hittas på http://barbroeriksson.blogspot.com.


10: Joeloperan
Förra året blev Barbro kostymdesigner för Joeloperan och det var hon som kläckte idén att de stickande mostrarnas skulle arbeta med illröda garnnystan, något som för många gav en oförglömlig minnesbild av denna första opera på Alandica.
– Joels förtvivlan är en universell förtvivlan, funderar hon och hoppas kunna jobba vidare med scenkläderna från operan på något sätt.
De finns i hennes ateljé.


11: Fest på fel dag
Nu är vi framme vid dagsläget. Av tvingande hälsoskäl har Barbro börjat motionsträna.
– Jag ger min kropp och min hälsa två timmar varje dag. Det är nödvändigt. Nisse och jag stiger upp 6.15 varje morgon och går en rask morgonpromenad på 35 minuter runt Herrön medan solen går upp över Föglö. Sedan går vi i havet.
Efter det väntar arbetet i ateljén.
– När man jobbar med textil ser man arbetet växa fram långsamt. Det ger tid för tankar. Vi kvinnor förlorade något när vardagsslöjden inte värderades tillräckligt. Nu vänder det igen – tänk dig att brodera på gamla lakan som folk har levt sina liv på, sovit på, älskat på, gråtit på… Det ger möjlighet till många tankar.
Och det elfte vägvalet?
– Det är att våga hålla festen nästa lördag – ödesdagen den 11 september.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax