DELA
© Nya Åland

”Hemma bra, men husbil bäst”

Namn: Bo-Anders ”Buba” Eskil Sjölund.
Född: Den 28 augusti 1952 i Närpes.
Bor: I Finström Bamböle.
Yrke: Merkonom, egen företagare.
Familj: Hustrun Gunnevi, barnen Miina, Marcus och Mathias samt barnbarnen Julina, Nathalie, Moalie, Milian, Noel och Helmi.
Födelsedagen:
Har redan firats på resa med husbilen i flera dagar på Kökar tillsammans med barnbarn.
Buba Sjölund backar tätt intill på Nya Ålands parkering. Det är bara en fingersbredd mellan vägg och husbil. Han vet var han har sina centimetrar.
Inne i husbilen tänder han ett par levande ljus, lägger fram nötter i en skål, serverar te ur stora konstfulla muggar, rättar till skylten med påståendet ”Hemma bra, men husbil bäst.”
Nu är det bara att knacka och kliva in genom de luddiga flugtrossarna i dörröppningen.
Så, nu kan födelsedagsintervjun ta sin början. På Nyans parkering.
– Ja, inte för att jag vill skryta, men född i Närpes, det är jag, säger han.

Rullande hem
Buba har skapat ett hem där det inte fanns något hem. Det är så husbilsfolk håller på. Han är en av de helfrälsta.
Det rullande hemmet är av årsmodell 1990, en Bürstner T 620, inköpt 2008. Familjenamnet är ”Fizen”.
– Jag räknar med att det finns uppåt 170 ekipage på Åland, säger han. Då räknar jag med både husbilar och husvagnar.
Han borde veta, försäljare av husbilsprylar som han är. Han har också varit med som tolk och konsult när ålänningar köpt husbil på fasta Finland.
– Ja, alla kan faktiskt inte närpesiska… Man måste försöka vara lite hjälpsam i sådana lägen…

Livsnjutare
Både husbil- och husvagnsintresset har exploderat på Åland de senaste åren. Besökande bilar är många. Det har alla kunnat lägga märke till denna sommar.
– Vi far på, det är enkelt och fritt. Vi kör från april till september. Ibland blir det bara en tur på hemmaplan, en veckoslut på en vacker strand någonstans på Åland, ibland blir det resor till Holland, Frankrike, ner till Medelhavet eller en tur till Norge. Norge har vi haft svårt att hålla oss ifrån. Det är så j-vla vackert där, rent ut sagt.
Mellan tio och elvatusen kilometer kör Buba per år.
– Husbilsfolk vill inte ligga still, men de har inte heller bråttom. De är naturintresserade, livsnjutare och frihetsälskande. Kort och gott, är vi lika tokiga allihop.
En sak han lagt märke till är att det syns många husbilar söder om Stockholm, medan husvagnar verkar vara mer populära norr om den svenska huvudstaden.
– Det är ingen riktigt vetenskaplig undersökning som ligger bakom, säger han. Jag har bara noterat att så verkar det vara.
Skämt kryddar samtalet hela tiden:
– Jag är inte långsint, brukar jag säga. På tre fyra generationer är alla oförrätter som helt bortblåsta.

Vill inte fånglo
Till Taizé i Frankrike har Buba med sällskap också varit och där deltagit i en kvällsandakt tillsammans med 800 ungdomar.
– Det var otroligt fint!
Är du kyrkligt intresserad?
– Nej, kanske inte så. Men andligt nyfiken, Gunnevi har kommit längre på det området.
En och annan bok i bokhyllan i husbilen vittnar om ett andligt intresse. Intill står en guidebok till Italien och en fläkt att ta till stekheta dagar.
Men tv då?
– Vi hade tv ombord en endaste kväll när det var Melodifestival och barnbarnen ville se. Men aldrig mer. Då sitter jag hellre och samspråkar med grannen i husbilen intill. Eller går en promenad i naturen. Allt är bättre än att sitta och fånglo i tv-soffan om kvällarna.
Tror nån det. Han är snacksalig och kvick av sig han där Buba. Sällskapssjuk, säger han själv. En familjeman skulle nog många kalla honom också.
– Det var roligt att höra, men vi har ledsamheter i familjen också. Vi kan vara så ledsna att blommorna på tapeten vissnar.

Barnen nära
Nu blir han tystare och allvarlig. En svår ärftlig sjukdom finns i familjen och ligger som ett mörkt moln över allt det som kunde vara glatt, ljust och lätt i tillvaron.
– Vi har annars haft en himla tur som får ha alla våra tre barn och barnbarnen här hemma på Åland, konstaterar han.
1978 kom Buba och hans Gunnevi till Åland.
Ålands trädgårdshall blev första arbetet och där var han länge.
Senare har han bland annat prövat på att hålla personaluthyrning. Nu driver han det egna företaget Pro Sam som innefattar fönster- och dörrförsäljning, försäljning av köksinredningar och försäljning av husbilsinredning och utesaker som markiser, stolar och annat.
– Den här tiden mellan barnbarn och pensionen måste man ju försörja sig, liksom.
På fritiden sjunger han i kör – eller som han säger – ”är med” i kör, han tränar yoga och engagerar sig i Rotary. Förr gillade han fotboll, numera påstår han sig inte alls förstå sig på sporten, som enligt honom har blivit för mycker sälj och köp.

Tala närpesiska
Alla resor har förstås varit lärorika.
– Vi har lärt oss säga både ”Merci” och ”Bonjour”, på det klarar man sig långt och det är faktiskt trevligt att kunna säga något på värdlandets språk. För, som du vet, alla i hela världen kan ju inte tala närpesiska…
Det låter som han tycker lite synd om dem.

Text och foto:


Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax