DELA
© Nya Åland

Guy gillar pensionärslivet

Guy Granith / 75 år
Namn: Guy Börje Ludvig Granith.
Född: I Nagu den 28 augusti 1934.
Bor: På Sundblomsvägen i Jomala Kyrkoby.
Gör: Pensionär.
Familj: Frun Kaija, f. Tenhunen, och sönerna Jan-Erik, som jobbar på ÅCA och snart får ut sin ostmästarexamen, och Sven-Åke som studerat till informatör i Göteborg.
Födelsedagen: Firas på fastlandet.
Det finns dom som är rädda för dagen då de skall gå i pension.
Guy Granith var inte en av dem.
– När jag gick i pension hade jag jobbat i 50 år. Jag började när jag var 11 och var aldrig arbetslös efter det. Men man skall sluta jobba när man kan, så att man hinner njuta litet av livet innan det är för sent. Kroppen skall ju orka efter pensionen också. Jag har svårt att förstå dem som jobbar tills de är 68 eller 70 år.
Hans pappa Karl var dräng på en gård på Käldö i Åbolands skärgård. När Guy närmade sig skolåldern flyttade familjen till Hangslax på Lillandet.
– Därifrån var det fem kilometers gångväg till Käldinge folkskola.
När han gått ut den hjälpte han sin pappa.
– Det var mycket jordbruk att sköta på gården där pappa var dräng då. Jag gallrade sockerbetor, och gjorde allt mellan himmel och jord..
När han fyllt 18 flyttade han hemifrån. Den första riktiga arbetsplatsen var på Vikoms herrgård, där han ägnade sig åt trädgårdsarbete. Det gav mersmak, så han sökte till Kuppis trädgårdsskola i Åbo och utbildade sig till trädgårdsmästare. Sedan bar det av till Nagu igen, och trädgårdsjobb på det som Guy kallar ”herrarnas sommarvillor”.
1961 fick han jobb på Keskos säd- och fröavdelning i Åbo. Han fick tag på en hyreslägenhet i staden och lärde känna grannarnas dotter Kaija som var sömmerska på en kostymfabrik.
– Från 1962 och framåt var vi tillsammans. Vi gifte oss 1963, dagen efter självständighetsdagen. Och det var ju passligt, för då blev jag själv av med min självständighet, säger Guy glatt.
Vigselceremonin i Martinskyrkan i Åbo var fin.
– Den genomfördes på två språk. Min mor kunde inte finska och Kaijas föräldrar kunde bara finska.
Kaija lärde sig svenska när paret flyttade till Åland 1965. Kesko hade erbjudit Guy jobb på sädtorken vid Färjsundet.
– Man var ju ung och ville prova på saker. Kaija gav sitt godkännande, och sedan blev vi här på Åland.
Äldsta sonen Janne föddes 1967, lillebrodern Svenna fem år senare. Familjen flyttade till huset på Klintvägen 12 när det stod färdigt i slutet av 60-talet. Guy blev gårdskarl för ett fastighetsbolag på Klinten och familjen bodde sedan på Cedersvägen fram till 1999. Då var det dags att köpa eget. Det blev ett egnahemshus på Sundblomsvägen med två lägenheter – en för Guy och Kaija, och en för Janne.
– Det var Janne som var mest intresserad av att köpa huset. Att bara hyra när man vet att man vill bo någonstans är att kasta pengar i sjön, tyckte han. Och när man har ett eget hus behövs inga hobbies.
En hobby som Guy alltid tar sig tid för är fotbollen. Sedan IFK Mariehamn tog sig upp i Veikkausligan har han gått på alla matcher på hemmaplan.
– Och nu har jag anmält mig till Tammerforsresan, Vi skall nog vara litet snällare än vad TPS-fansen var här förra veckan. De gjorde bort sig ordentligt Jag tippar att IFK slutar som fyra i tabellen i år. Vi skall nog ha en jäkla tur med mycket stolpe in om det skall bli medalj.
Bortsett från fotbollsresorna håller han sig helst hemma på Åland, med enstaka utflykter till Sverige och fastlandet.
– Vi var med på Ålands natur och miljös segeltur till Estland. Och skall man vara riktigt petnoga så var jag med som förälder när Jannes skolklass reste till Danmark.
På födelsedagen är han bortrest.
– Då far vi till Kaijas gamla hemtrakter. Hennes farbror fyller 80 år. Så det blir ingen mottagning här hemma. Om folk vill titta in på en kopp kaffe längre fram så går det bra. Vi blir inte borta så länge!