DELA
© Nya Åland

God stämning hos stämningsman Jan-Erik

Jan-Erik Carlsson fyller 70
Namn: Ragnar Jan-Erik Carlsson.
Född:
Den 28 mars 1941 i Mariehamn, men är uppvuxen på Lantmannaskolan i Jomalaby.
Bor: På Lotsgatan i Mariehamn.
Yrke: Pensionerad stämningsman.
Familj: Hustrun Ann-Marie och dottern Eva, med sambo Jonny.
Födelsedagen:
Det blir öppet hus i hemmet med kaffe söndagen den 27 mars från klockan 13.00 och framåt.
Det är som stämningsspridare Jan-Erik Carlsson blivit känd för många ålänningar. Han var anställd av tingsrätten och for runt på hela fasta Åland och överlämnade personligen kallelser till rätten. Det var oftast inte något positivt besked han kom med.
– Det låter ju hemskt att vara stämningsman, men när jag bara fått förklara mitt uppdrag så förstod folk att det inte lönade sig att protestera för mig.
På något sätt märks det genast att Jan-Erik är en socialt begåvad person. Allt samröre med honom flyter på lätt och smidigt.
– Jo, jag har haft förmågan att komma väl överens med folk, konstaterar han nöjt. Så är det.


Släde till BB
Den 28 mars 1941 var det så mycket snö att Jan-Eriks mamma måste skjutsas med häst och släde från Jomala till BB i Västra hamnen i Mariehamn. Nu är han sedan några år tillbaka till samma plats, nästan på i alla fall, bara lite söderut. Han bor på Lotsgatan med utsikt ut mot vattnet och ”sjömärket” Algots lada i inloppet till staden.
Mamma var ”deja” det vill säga piga, i ladugården på Jomala lantmannaskola, pappa skötte stallet på samma ställe.
Jan-Erik började sitt yrkesliv med att köra gurkor till och från salteriet i Jomala Gölby.
Efter konfirmationen kom han in i mejeribranschen och senare i bilbranschen, där han fortsatte träna upp sina sociala talanger som bilförsäljare.

Utmätningsman
Sommaren 1970 blev han sommarpolis och fortsatte sedan sju år på kriminalen. Han gick i polisskola i Helsingfors.
När landskapsfogdeämbetet startade 1980 blev han exekutionsbiträde, som det hette. Titeln ändrades sedan till biträdande utmätningsman och slutligen till stämningsman. Han var också vaktmästare i häradsrätten.
Han delgav stämningar över hela fasta Åland. I skärgården var det sjöbevakningen eller skärgårdspolisen som skötte uppdraget.
– Numera skickas rekommenderade brev. Först när de inte löses ut, blir det aktuellt med personligt överlämnande.

Folk lurades
Några år var Jan-Erik också licenskontrollant.
– Det var nog det värsta sk-tjobb man kunde ha, ursäkta uttrycket. Folk försökte luras på alla sätt och vis genom att påstå att de inte hade en radio och annat. De vägrade öppna och vi hade ingen rätt att gå in. Så sist och slutligen fick vi inte in så mycket i licensavgifter.
Själv har han alltid betalt sin licens, betonar han. Det tror man gärna. Han verkar vara hederligheten personifierad.

Lugna gatan
Uppdrag som alkoholinspektör, och förtroendeuppdrag i Jomala socialnämnd och för Södra Ålands högstadieskola har Jan-Erik också haft genom åren.
På sätt och vis är det Ålands baksida han stiftat bekantskap med. Det var ofta beklämmande syner som mötte honom. Social misär, fattigdom, tristess.
– Till slut lär man sig blunda, säger han.
Men att barn farit illa har han inte bevittnat.
– Nej, konstigt nog verkar det mer vara rikemansbarnen från välartade familjer som trillar dit när det gäller knarket. Det är väl de som får pengar hemifrån som har råd att köpa, funderar han.
År 2003 gick Jan-Erik i pension.
Numera är det mest ”lugna gatan” som gäller för honom. På grund av hälsoproblem tar han det mest lugnt därhemma på Lotsgatan med frugan och vovven.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax