DELA
© Nya Åland

Från målvakt till tränare till chaffis

Kåke fyller 50
Namn: Tor Ralf-Åke
”Kåke” Mattsson.
Född: Den 17 april 1962 i Mariehamn.
Bor: I stan.
Yrke: Egen företagare, taxichaufför.
Familj: Sambo med Gunilla Ekqvist och sonen Torbjörn, 14 år.
Födelsedagen: Firas med öppet hus i dag hemma på Askuddsvägen mellan klockan 18.00 och 21.00. Det blir kaffe med tilltugg, lovar jubilaren.
Först ska det pratas fotboll. Det är självklart när Kåke Mattsson är i farten. Han har engagemang kvar så det räcker för två tre och ännu fler.
Om man så där skämtsamt nämner yrkeslivet som en ”liten detalj vid sidan av”. Skrattar han faktiskt inte alls. Det är så det är.
Först har fotbollen kommit. Och sedan. Ännu mer fotboll. Yrkeslivet han han anpassat efter det. Försökt hitta lösningar så att livspusslet skulle gå bra ihop – och det med bollen som det största biten av alla.
Detta att vara målvakt, det är att vara rätt utsatt.
– Jodu, det syns när man gör bort sig.
Och om en spelare på plan gör bort sig?
– Då räddar målvakten det.

Självförtroende
I mångt och mycket handlar målvaktslivet om att orka göra bort sig.
– Man ska vara speciell. Det behövs ett j-vla självförtroende helt enkelt.
Kåke berättar om det som varit hans värsta ögonblick hittills, i Ö-spelen, när laget spelade 7-1 mot Färöarna.
– Vi var helt slut. Först önskar man sig bara bort så lång väg som möjligt. Men sedan är det bara att inse att livet består av både med- och motgång och peppa upp sig tillsammans med kompisarna. Man får inte gräva ner sig. Det går alltid att komma igen.

Slump
Redan som lite grabb var det fotboll som gällde. Han växte upp i norra Mariehamn där han spelade med IFK. Tidigt stod det klart att han skulle bli målvakt, men trots det hade han en sejour som utespelare i sena tonåren. Men knäna tog slut. Han måste göra ett uppehåll från all idrott i fyra år
Genombrotten som målvakt fick han av en slump under åren i Saltvikslaget IF Fram. Kåke hoppade in när förstemålvakten skadat sig och efter en hyfsad insats fick han stå nästa match, mot Hammarland i lokalderbyt.
– Jag gjorde flera kanonräddningar. Vi vann med 3-0. Det blev en oförglömlig kväll och efter det var jag fast i målet.
Efter det har han spelar i flera åländska klubbar. I Jomala IK spelade han flest säsonger.
– Idrotten har gett mig otroligt mycket, en del har jag fått försaka, bröllopsfester till exempel. Men ändå ångrar sig inte för en sekund all tid jag lagt ner på idrotten. Den har gett många fina minnen.

Sakna stämning
Ett diskbrock för fyra år sedan satte stopp för häftiga tag på plan. Numera tränar han pojkar födda -98 och varje år spelar han med i IFK:s oldboys i en veteranturnering där hälften av spelarna är över 45 år och resten måste vara över 50.
– Jag får ont efteråt. Men jag tar smällen för det är så roligt.
Annars är han nöjd bara han får vara nära fotbollen, han tränar killar, skjutsar på dem, och ser all matcher han hinner med.
– Jag kan ändå sakna stämningen i omklädningsrummen, skitsnacket, svettlukten, samvaron.

Kortspel
Kåke utbildade sig till kock, men har i sina dar arbetat både till sjöss och på byggen. Han var på Finnair som lastare under åtta år, han har varit serviceman på Paf och kört åt renhållningen.
Men det är nog som taxi- och busschaufför de flesta känner igen honom. Han kör linjetrafik här hemma och nu och då sticker han iväg med fotbollskillar till Raumo eller Jakobstad.
Egen taxifirma har han haft sedan 1982, Kåkes taxi. Han kör åt Mariehamns taxi och han är dessutom ordförande för åkeriföreningen som har ett drygt 20-tal medlemmar.
– Ok, det blir en hel kortspel på taxistationen på nätterna numera, det erkännes. Det är inte så mycket uteliv i Mariehamn i veckorna numera. Annat var det i början av 80-talet då jag började köra, gick bilen som av sig självt mellan hamnen och Arken.
Vad blir det av fritiden mer än fotboll?
– Lite simning. Och så har jag läst en bok, för ovanlighetens skull, nämligen boken om Zlatan. Den var riktigt bra.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax