DELA
© Nya Åland

Det är visst nåt visst med Berit

Berit Sjöberg fyller 70
Namn: Berit Elisabeth Sjöberg, född Lindroos.
Född: Den 3 april 1941 Lemland Bengtsböle.
Bor: I Mariehamn.
Familj: Maken Göran, två döttrar, Margita med sambo Mikael och deras barn Malin och Emil, samt Viveca med sambo Kim och hennes söner Jimmy och Jonas.
Födelsedagen: Firas med kaffe hemma i all enkelhet, på lördag den 2 april från klockan 13.00 och framåt. Jubilaren undanber sig blommor. Hon vill i stället gärna ha en slant till en liten rekreationsresa.
– Det är väl inget särskilt med mig.
Det är det första Berit Sjöberg säger när det är dags för födelsedagsintervju. Hon vill inte utmärka sig eller synas så mycket. Hon påstår sig vara också vara blyg och blir nervös inför Pratstunden bara.
Med blygseln har det blivit bättre med tiden och när det gäller intervjun visar det sig inom några minuter att hon har en underbart varm humor och många historier i lager. Den första levererar hon genast.
– Jag har bästa resultatet någonsin över Bengtsböle, (sedermera idrottsplan). Det var när jag blev ivägskickat till granngården Manners efter besman (handhållen hävstångsvåg) när min lillasyster var född. Jag var korädd och korna stod där och blängde så det gick med all världens fart över. Jag brukar säga att jag satte rekord då.

Koskräck
Berit var sju år den gången och koskräcken har hållit i sig.
– I riktigt unga år blev jag antagligen stångad. Men jag lärde mig nog att hjälpa till hemma och att mjölka också. Att släppa ut korna och att mjölka gick bra. Men att ta in dom vågade jag aldrig. Då kom en faster eller moster och hjälpte till.
Ett annat exempel på hennes förmåga att formulera saker och ting:
– Jag har en tösabit och tre stenkastare till barnbarn.
Stenkastare, det är detsamma som pojkar det.

Bowlare
Sedan 1972 bor Berit med sin Göran i lägenheten på Klintvägen, en bostad de fick som fastighetsskötare.
– Nu har vi bott över halva livet här, konstaterar hon. Det är fint, nära till stan och nära till grönt.
En riktigt stor hobby har hon under vinterhalvåren. Den stavas bowling. På sommaren är det minigolf, eller med ett finare namn bangolf, som gäller.
– Med bowlingen började det med att Gita, vår dotter som jobbar på Idrottsgården, kom och gav mig ett par bowlingskor. Vi var helt ensamma i hela bowlinghallen, annars hade jag aldrig vågat. Och så pröva jag då och något klot gick i rännan och något gick dit det skulle. Men jag blev fast. Det var så roligt.
Hon minns det på dagen:
– Det var den 13 maj 1983.

Strike känns
Sedan dess bowlar hon, flera gånger i veckan, ibland alla dagar. Hon deltar i tävlingar och har som allra bäst fått 240 poäng av 300 möjliga. Hon och Göran är aktiva i Mariehamns pensionärsförenings bowlingsektion, där finns åtskilliga damer som är 80 som fortsätter spela och är duktiga på det.
– Det blir som ett sug, ett beroende, så roligt är det. För du ska inte tro att käglorna alltid ”faller som käglor”. Nej, man vet aldrig, men när man släpper klotet och det blir en strike, då känns det liksom i ryggraden och man blir jublande glad. Och roligt har vi tillsammans också. Både själva sporten och den sociala samvaron trivs jag med.

Pokaler
Vad gäller bangolfen saknar hon banan som låg där Alandica ligger i dag. Hennes allra bästa genom åren är 27 slag på 18 banor. Det innebär en hel del spikar det.
Numera spelar hon och Göran på banor i Godby och i Käringsund. Det blir flera gånger i veckan.
– Det är på skoj, bara, säger hon och visar en rad pokaler på bokhyllan. Äventyrsgolf, som numera byggts i Östra hamnen, är något helt annat, det är inget för oss.

Antik
På senare år har Berit drabbats av sjukdom. Hon har opererats för bröstcancer och behandlas som bäst för det.
– Jag kämpar på. Både inom bowlingen och golfen har jag kompisar som fungerar som hejarklackar. Både dem och familjen är bra att ha när det krisar till sig. Skriv också att de är jättebra på onkologen. Det är skönt att slippa fara till Åbo på behandlingar.
Till slut får Berit servera ett minnesvärt uttalande:
– Skalet är gammalt, men det finns många som tycker om antikt.
Så – det är visst rätt mycket som är speciellt med Berit.

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax