DELA
© Nya Åland

Christina unnar sig skog, dahlior och blåbärskaka

Namn: Anna Christina Pettersson, född Carlsson.
Född: Den 28 augusti 1942 i Finström Tärnebolstad.
Bor: I Godby.
Yrkesliv: Pensionerad psykoterapeut.
Familjen: Änka, tre söner, Jörgen, Fredrik, Marcus, med familjer, sju barnbarn.
Födelsedagen: Firas nu på söndag den 26 augusti med öppet hus i hemmet i Godby mellan klockan 13.00 och 16.00. Jubilaren undanber sig blommor och presenter, i stället står en sparbössa framme till förmån för Lions hjälpverksamhet för patienttrivsel på vårdinrättningar.
Dahlior, lingon, cykelturer, långkok, lapptäcksgruppen, solmogna tomater, styrketräningspass, kantareller… Och så gräsklippning. Igen.
Tidigare i livet var det studier, jobb och studier igen. Hon har utbildad sig genom hela livet.
Det är ingen måtta med vad Christina Pettersson gör för att sköta om sig och må bra.
Inför sin 70-årsdag strör hon lite livsvisdom kring sig:
– Man ska unna sig, säger hon bestämt och skjuter fatet med den gudomliga blåbärskakan emot sin gäst.
Mycket handlar helt enkelt om detta; att göra det man tycker om.
Någonstans har hon hört att åren mellan 10 och 70 är de värsta.
– Så nu blir det bara bättre och bättre, skojar hon. Men nej, egentligen har jag nog varit förnöjsam med hela mitt liv, hela tiden.

Lapptäcksgrupp
Vetgirighet har följt henne genom åren. Dels har hon utbildat sig, vuxenutbildat sig och fortbildat sig i omgångar, dels har många Mediskurser lockat.
– Jag vill lära mig nya saker och har alltid haft något på gång, konstaterar hon.
Så blev kursen i lappteknik för tio år sedan ett större projekt än det var tänkt från början. Lapptäcksgruppen, bestående av tio kreativa damer, träffas ännu en gång i månaden för att utbyta tyglappar och livsinsikter om vartannat.
Beteckningen ”kulturtant” tycker hon är helt okej. Men, man behöver ju inte gå på allt konstaterar hon samtidigt som hon inser att hon är passiv medlem i många föreningar.

Skogsstig
Christina har sina rötter i ett småbrukarhem på Södergårds i Tärnebolstad. Som mellanbarn i en syskonskara av fem fick hon lära sig att kompromissa och jämka sig fram.
– Vi gick till Pålsböle skola på en stig genom skogen. Det var en sträcka på ett par kilometer. Vad härligt det var! Vi skolbarn väntade in varandra morgon och eftermiddag och så gick vi tillsammans. Det var en underbar väg, så mycket att se och uppleva. Det blev riktigt min hemskog, en egen skog där jag kände alla träd, stenbumlingar och småkullar.
Christina har sökt efter sin kära skogsstig under senare år, men den finns inte kvar längre. Men skogslivet älskar hon ännu i dag.
– Jag plockar blåbär, lingon och tidigare blev det en hel del hjortron. En fem sex svampsorter kan jag också.
Från början var det också Christinas farmor som lärde lilla Stina, som hon kallades, att gå i skogen.
– Jag har ärvt farmors kantarellställen.

Mördar mördarsniglar
Numera innebär varje sommar en hel del trädgårdsarbete och nu har därtill snigelpromenader dykt upp. Christina mördar friskt mördarsniglarna i grannskapet.
– Jag klipper dem itu. Då dör de fort. Och så hittar jag kompisarna på samma ställe dagen därpå.
Hittills i sommar har det blivit runt 17.000 avlivade sniglar. I fjol blev det runt 10.000.
– Något bra har det här eländet med mördarsniglar faktiskt fört med sig. Jag har blivit vigare. Jag böjer mig ner 100 gånger när jag går på snigeljakt. Det var trögt i början av sommaren. Nu går det bra. Jag har fått träning.

Långa väg
Efter folkskolan i Pålsböle gick Christina i Folkhögskolan och började sedan på Grelsby sjuhus med att städa. Hon gick mentalvårdarutbildning i Ekenäs och var klar där 1962 och kom tillbaka till Grelsby. Hon blev sjukskötare med inriktning på psykiatri, också i Ekenäs, 1993, och färdig psykoterapeut från Sankt Lucas i Stockholm 1994.
– Jag har gått den långa vägen. Det är jag nöjd med.
Hon har arbetat på Dagkliniken med gruppterapier och på Mentalvårdsbyrån med samtalsterapi. Efter pensioneringen hoppade hon in en del vid Folkhälsans familjerådgivning.
– Det var spännande. Där hade man ingen läkare bakom sig, utan måste fatta en hel del beslut på egen hand.

Eget revir
Att sjömanslivet i sjöfartsmiljön sätter relationer på särskilda prövningar skriver hon helt under på. Och att problemen inte försvinner när den sjöfarande partner går i pension, det vet hon mer än väl.
– Det är knepigt för många. Man är van att få eget utrymme och behöver få det. Annars uppstår irritation.
Christina och hennes man, Magnus, valde att arrangera ett eget revir åt honom i Mariehamn. Han var van med att ha eget boende i Åbo.
– Det fungerade fint för oss. Man ska inte bry sig om vad andra tänker.
2010 blev hon änka.
– Det var ett hårt slag. Man kan aldrig föreställa sig i förväg hur det ska bli.
Maken var sjökapten och senare lots på Utö. Familjen var ofta på besök på öarna.
– Jurmo, Söderjurmo, är den vackraste plats jag sett i hela mitt liv. När nattviolen skjuter upp genom ljungen en ljus sommarnatt… Och så alla stenarna, alla miljoner stenar där…. Det är otroligt vackert….
En bit från hemmaskogen är hon nu i sina tankar. Men tätt intill naturen. Och nöjd. Riktigt nöjd.

Text och foto:


Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax