”Det sista som är kvar är hoppet”
Dagens ålänning, Mari Puska, är sedan den 1 december förra året kyrkoherde i Mariehamn. Hon blickar förnöjt tillbaka på de nyligen avslutade jul- och nyårshelgerna.
– Detta är av tradition några av årets största högtider. Vi hade fullsatt under flera gudstjänster. Det är roligt att konstatera att folk hittar hit.
Hur länge har du jobbat som präst?
– Jag har varit präst i tolv år, närmast kommer jag från Borgå.
Vilka förrättningar tycker du bäst om att genomföra?
– Jordfästningar, utan tvekan. Där märks det att man kommer riktigt nära besökarna, lite mer på djupet än annars. Det känns också viktigt och extra meningsfullt för mig att kunna tala med människor om hoppet, att skänka tröst och trygghet mitt uppe i all sorg.
Varför just hoppet?
– Det är för mig något som inte överger oss. Det finns kvar fast tron ibland är svag och kärleken kan kännas avlägsen.
Vad är det bästa med gudstjänsterna
– Jag älskar gudstjänsterna, mysteriet med gud, blandningen av olika inslag med musik, konst och texter. För mig är det fantastiskt med kyrkans ritualer, som kan följas runt om i världen, även om man inte kan det språk som talas.
Hur ser du på att det är fullsatt i kyrkorna vid några storhögtider och oftast glesare i bänkarna under resten av året?
– Alla befinner sig i olika skeenden av livet. Det måste få vara möjligt att vara kristen, även om man inte har möjlighet att besöka kyrkan regelbundet.
Vem vill du hälsa till?
– Familjen Lindebäck i Mariehamn, som fick mig att söka tjänsten här.
